Den gröna omställningen kräver att tillgången på kritiska råvaror ökar exponentiellt, heter det på EU-byråkraternas lingo. Det räcker inte med att EU-länderna diversifierar sin försörjning av dessa råvaror, vi ska helst producera dem själva också, för att inte bli för beroende av andra länder (läs Kina). Och det är brådskande, det verkar politiker på både EU-nivå och i regeringskansliet rörande överens om.
För att snabbt tillgodose den förväntade ökande efterfrågan på dessa strategiska råvaror för tillverkningen av elbilar, solpaneler och vindkraftverk vill regeringen snabba på tillståndsprocessen för nya gruvor. Att införa ett ”snabbspår” för gruvor finns många goda skäl till – gruvprojekt är inte sällan extremt långdragna processer. Ibland kan det gå decennier innan en gruva får klartecken och under tiden har projekten hunnit byta ägare flera gånger.
Det är förstås oacceptabelt att byråkratins kvarnar mal så långsamt, men gruvetableringar är inte som vilken industriell verksamhet som helst. Irreversibla ingrepp i naturen för fyndigheter som kanske bara har en beräknad livslängd på 10-15 år gör projekten svårsmälta för många andra intressenter. Inte minst den allt viktigare turismnäringen. Så att gruvor kräver en mycket noggrannare och mer tidskrävande analys av för- och nackdelar än låta säga en solcellspark, där man geschwint kan återställa den använda marken i ursprungligt skick, är ändå helt i sin ordning.
Att det talas så mycket om strategiska metaller och råvaruförsörjningen just nu sammanhänger med att den europeiska akten om kritiska råvaror trädde i kraft tidigare i år. I den listas 34 metaller och mineraler av strategisk betydelse.
Varför så många?
Vissa av dem hör till de vanligast förekommande på jorden, som aluminium, nickel och kisel. Betyder det att produktion av dessa material står lika högt på EU:s agenda som utvinningen av de mer ovanliga, där utbudet riskerar att strypas och kontrolleras av ett monopol? På det ges inget svar. Någon rangordning av metallerna presenteras nämligen inte, det sägs bara att ”förteckningen regelbundet ska ses över”. Varför ens redovisa en lista med så många metaller – utöver de 34 en lång rad tunga och lätta sällsynta jordartsmetaller! - om den kan revideras när som helst?
EU:s lista över strategiska mineraler riskerar med andra ord snabbt att bli inaktuell och om det är något gruvindustrin med sin långa tillståndsprocesserna minst av allt behöver, så är det snabbt förändrade förutsättningar.
Det är nämligen inte bara utbud och efterfrågan som avgör om en metall är av strategisk betydelse. Teknikval och -utveckling spelar också in. Liksom etiska överväganden. Vissa batteritillverkare har till exempel slutat använda kobolt, då det anses vara en så kallad konfliktmetall, och andra har ersatt litium med det billigare natrium i uppladdningsbara batterier. Både natrium och järn plockas allt oftare in substitutionsmetaller i batterier, men de finns inte ens med på EU:s lista. Kanske ska denna lista inte tas på så stort allvar eller så bokstavligt trots allt. Men då är frågan om den överhuvudtaget behövs.
Om EU:s experter vågade sig på att rangordna dessa strategiska metaller skulle med stor sannolikhet koppar knipa förstaplatsen. Det finns i princip ingen substitutionsmetall för koppar i elbilar - den behövs för både batterierna, kablage och motorer, slår branschsajten Mining.com fast. Sedan har koppar förstås en rad andra användningsområden, inte minst för elnäten. De koppargruvor som är i drift i världen i dag håller på att sina, kopparhalten minskar samtidigt som efterfrågan spås explodera. Bristen kommer bara bli mer och mer akut. Dessvärre framgår inte något av detta av ovannämnda lista.
En annan gul metall, som noterat rekordhög efterfrågan och prisnivå det senaste året, är guld. Det är ämnet för en artikel i det här numret av Metaller & Gruvor. Guld spelar dock ingen nämnvärd roll för den gröna omställningen. Lejonparten av allt guld som grävs upp ur underjorden stoppas snabbt tillbaka igen, i centralbankernas säkra kassavalv, och fokus i artikeln är just vad som driver dessa institutioners ökade aptit på guld.
Trevlig läsning!
Simon Matthis