Att vindkraftoperatörer lockar kommuner med ekonomisk ersättning i utbyte mot att få bygga stora vindkraftsparker inom nära syn- och hörhåll, är en strategi som möter hård kritik. Bygdepeng kallas det på vissa orter, vilket vissa menar bara är en form av muta.
Vindkraftsbranschen har en del likheter med gruv- och prospekteringsbranschen. Inledningsvis kantas många projekt här som där av stora motsättningar mellan å ena sidan lokalsamhället – där ingen vill bli närmaste granne med tung industri (vilket vindkraftsparkerna nu också har utvecklats till genom den ständiga uppskalningen av vindturbinernas höjd och antal) - och en operatör/gruv- eller prospekteringsbolag, som vill ha avkastning på sitt kapital i rimlig tid och inte dra projekt i långbänk.
Men någon ”bygdepeng” är inte aktuellt i gruvbranschen, åtminstone inte i Sverige.
Det finns inte på kartan att till exempel Bergs kommun i Jämtland - en kommun som resolut säger nej till alla planer på att bryta alunskiffer där, vilket ett australiensiskt gruvbolag är intresserat av - skulle komma på andra tankar och bortse från sina farhågor att vattnet i Storsjön skulle kunna förorenas av tungmetaller och radioaktiva ämnen - om de fick en större summa pengar in på kontot.
Kommuner och närboende är inga mutkolvar när det rör sig om så stora ingrepp i naturen som en gruva. Mycket tyder på att lokalsamhället till och med har blivit mer svårflörtat än tidigare. Eller med andra ord: den sociala acceptansnivån för gruvetableringar har blivit många gruv- och prospekteringsbolag största huvudvärk. Det gäller inte bara nya projekt utan även redan etablerade gruvor.
Ett färskt exempel som sänt chockvågor genom branschen är Cobre Panama i Panama, en av värdens största koppargruvor som nyligen fick beskedet att de måste stänga ned verksamheten efter kraftiga folkliga protester.
Det är ett märkligt fall på många sätt. Cobre Panama är det lilla centralamerikanska landet Panamas största kassako – gruvan står för 75 procent av landets exportintäkter och 5 procent av dess BNP. Lägg därtill 7000 direkta jobb. Cobre Panama svarar dessutom för hela 1,5 procent av världsproduktionen av koppar, plus en del nickel och guld, så stängningen lär även påverka det globala kopparutbudet och -priset.
Men allt detta sammantaget har inte hjälpt för att rädda den fortsatta driften av gruvan - som har en uppskattad återstående livslängd på 20 år. I slutet av november i år fattade Panamas högsta domstol beslutet om nedstängning, vilket ska ske ”under ordnade och säkra former”, som president Laurentino Cortizo tillade.
Så vad ledde fram till denna uppseendeväckande åtgärd, som nationalekonomiskt måste vara rent självdestruktiv? Det har sagts att det förekommit anklagelser om korruption, brist på samråd och miljöhänsyn, vilka i kombination med kanadensiska gruvbolags notoriskt dåliga rykte i Latinamerika (Cobre Panama drivs av det kanadensiska bolaget First Quantum) fick bägaren att rinna över för många panamaner. Ingenting anmärkningsvärt med andra ord – åtminstone inte med latinamerikanska mått mätt.
I ett större perspektiv sätter Cobre Panama-debaclet fingret på hur viktigt social acceptans har blivit för gruvbolagen. I konsultbolaget EY:s senaste kartläggning över de största riskerna för gruvbolag, som publicerades i oktober, pekas respekt för miljömässiga och sociala krav samt social driftlicens (”social license to operate") – vilket ungefär betyder hänsyn till lokal- och civilsamhällets förväntningar för att undvika konflikter – ut som de största riskfaktorer kommande år. Med andra ord de två faktorer som har störst potential att sänka ett gruvprojekt 2024.
Samma orosmoln hänger över norra halvklotet – i både USA och Europa (Serbien) har potentiellt mycket lukrativa gruvprojekt fallit på mållinjen till följd av massivt lokalt motstånd den senaste tiden.
Trevlig läsning!
Simon Matthis