De gröna industriinvesteringarna börjar allt mer likna en bubbla. Det anser allt fler över nästan hela det politiska spektret. Det är bara synd att inte polletten trillade ned långt tidigare hos våra beslutsfattare – varningarna om till exempel en elbilsbubbla duggade tätt redan 2022 då bland annat Teslas aktiekurs störtdök. Aptiten på elbilar har som bekant dämpats markant den senaste tiden.
Skattemedel i mångmiljardklassen riskerar nu att gå upp i rök på tveksamma gröna megasatsningar. Men det är inte för sent än att dra i handbromsen – tänka om, tänka rätt. Alternativet - att fortsätta pumpa in miljarder i gröna prestigeprojekt som kanske aldrig når break-even - bör inte ens övervägas.
Det blåser snålt om det gröna stålet också. Nyligen meddelade den tyska ståljätten Thyssenkrupp att de funderar på att avbryta sitt projekt kring grönt stål. De skulle då tvingas betala tillbaka subventioner på 500 miljoner euro till tyska staten.
Svensk stålindustri kanske var pionjärer inom grönt stål, men sedan Hybrit-initiativet tillkännagavs och blev en världsnyhet, har liknande stålprojekt vuxit upp som svampar ur jorden. Till och med Kina är med på tåget och den dominerande tekniklösningen är densamma som Hybrits: direktreduktion av järnmalmpellets med hjälp av vätgas. Hybrit och Stegra kan med andra ord räkna med tuff konkurrens framöver.
Det märkliga är att samtidigt som allt fler bolag runtom i världen stolt offentliggör nya gröna stålprojekt och tecknar leveranskontrakt med framtida kunder, vilka är minst lika stolta de över att bli slutanvändare av det gröna stålet, så befinner sig stålindustrin i en djup kris. På grund av låg efterfrågan och överutbud på stål då länder som Kina, Vietnam och Egypten svämmar över världen med billig produktion, subventionerad av staten i de länderna. Om stålindustrin redan går på knäna i princip hela världen – hur tänker man sig då att grönt stål, som kommer med en dyrare prislapp, ska rosa marknaden?
Är kunderna verkligen beredda att betala premiumpriser för stål utan kol? Ja, vissa undersökningar tyder på det. Men för hur länge? Så länge det fortfarande finns ”brunt” stål tillgängligt på marknaden, är efterfrågan på grönt stål allt annat än given. Något annat vore befängt att påstå.
I rapporteringen om det gröna stålet har det fokuserats allt för mycket på teknikval - bolagen har fått lägga ut texten kring vilka spännande, innovativa lösningar de planerar att ta i drift och vilka stora energiutmaningar detta ställer. Men de har varit förvånansvärt fåordiga om sina utfasningsplaner av de koleldade masugnarna. Om inte det smutsiga stålet avvecklas i motsvarande grad som nya miljövänliga stålverk tas i drift, faller hela poängen med fossilfritt stål.
Stålindustrin står för 7 procent av de globala utsläppen och är därmed en av världens största utsläppare av växthusgaser. Ett av Europas största och smutsigaste stålverk - Ilva i Italien som sedan decennier tillbaka kantats av olika miljöskandaler – går en oviss framtid till mötes. Men någon nedläggning verkar inte vara aktuell. Tvärtom vill italienska staten fortsätta driva det skandalomsusade stålverket för att rädda tusentals jobb, allt med EU-kommissionens goda minne.
Den gröna omställningen har fått dålig press – och det med rätta. Det är förmodligen inte lika lätt idag att sälja in nya projekt eller produkter med hållbarhetsargument som för bara några år sedan. Kanske är det ett tidens tecken – och i så fall ett positivt sådant – att ett nytt ambitiöst industriprojekt, Incite, som EU-kommissionen initierat, inte sätter hållbarhet på piedestal. Ledstjärnan stavas i stället innovation.
Incite (som är en förkortning för ”the European innovation centre for industrial transformation and emissions”) har som mål att bli det nya navet för innovation och omställning i Europa och beskrivs som ett nödvändigt och framåtblickande komplement till BAT-konceptet.
Initiativet presenterades för första gången i Europa på Jernkontoret och väckte stor nyfikenhet bland de många åhörarna, inte minst pepprades EU-kommissionens representant med frågor kring vad de menar med innovation.
Trevlig läsning!
Simon Matthis