Nyheten att det har förekommit avancerat järnsmide och stålproduktion i norra Sverige för över 2000 år sedan, slog många med häpnad. De nya rönen, som bygger på fynd från ett 40-tal platser i ett brett stråk över Finland, Sverige och Norge, bedöms ha sådan sprängkraft att de kan kullkasta hela den europeiska historieskrivningen. Att nyheten presenterades ungefär samtidigt som tv-serien Historien om Sverige började sändas, ser nästan ut som en tanke, då denna kritiserats för att osynliggöra norra Sverige. Upptäckten väcker också hisnande perspektiv på hur Norden befolkades och knöts samman – kanske inte alls i nordsydlig sträckning som är den gängse bilden och den som framför allt förmedlas av serien, utan även längs en östvästlig axel.
I dag finns dock knappast något behov av att sätta norra Sverige på kartan. Speciellt inte när det gäller järn- och stålhantering och den framväxande ”gröna” industrin i norr, om vilken åsikterna nu haglar. Det har strötts ros och ris över de gröna satsningarna på fossilfritt stål och deras möjliggörare – grön vätgas – länge nu. Diskussionen börjar bli tjatig, kan man tycka, som om hela den nya, cirkulära ekominen bara skulle handla om det. Men man glömmer då bort en viktig sak: projektekonomin.
Projekten Hybrit och H2 Green Steel beräknas belöpa sig på astronomiska summor, av vilka skattebetalarna kommer att stå för merparten, inte minst genom sitt ägande i statliga Vattenfall och LKAB, som är två av projektägarna i Hybrit. Bara investeringskostnaden för Hybrits demonstrationsanläggning uppskattas nu till 20 miljarder kronor. Att staten så lättvindigt strör miljarder över sådana högriskprojekt kan ses i ljuset av att den samtidigt håller så hårt i plånboken när det gäller andra kostsamma projekt med miljöförtecken, där planerna på höghastighetståg i Sverige framför allt sticker ut. Något som nu ser ut att aldrig bli verklighet.
Men mest oroväckande är att det gröna stålet är ett så nytt och oprövat teknikområde. Kommer satsningarna ens att bli lönsamma, när det finns så många andra projekt runtom i världen som springer på samma boll, varav vissa kanske dessutom kommer med överlägsen teknik?
Tung kritik har nyligen riktats mot projekten Hybrit och H2 Green Steel i en rapport författad av nationalekonomen Magnus Henrekson, ”Från brunt till grönt”. Det är en svidande vidräkning av satsningarna som beskrivs som ett ”fruktansvärt risktagande” och Henrekson liknar dem vid ett olympiskt spel. ”Det blir eufori inför spelen och några år senare är det helt dött”.
Motståndarlaget har inte varit Henrekson svaret skyldig. Speciellt intressant i deras argumentation är att de så ofta tar rygg på EU, handeln med utsläppsrätter och andra överstatliga klimatåtaganden, som de menar att Henrekson helt missat, där framför allt EU:s klimatsatsningar framställs som av nödvändigheten framtvingade åtgärder. Som ett maskineri som ingenting kan stoppa.
Men det är inte särskilt konstigt heller. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har uppenbarligen också en förkärlek för att presentera sin politik, vad den än handlar om, i den dagern. Som om det är fråga om tvingande naturlagar som ingen opposition kan rå på. Allra minst ett litet land som Sverige. Men nästa år lämnar Ursula von der Leyen över stafettpinnen till en ny kommissionsordförande - med kanske helt andra politikområden till käpphästar än sin föregångare. Så sätt inte för stort hopp till von der Leyens till naturlagar upphöjda klimatpreferenser. Det kan stå svenska skattebetalare dyrt.
Trevlig läsning!
Simon Matthis