Det investeras miljarder i ”nya” gruvprojekt, men den överväldigande majoriteten av dessa är egentligen expansionsprojekt av befintliga gruvor, vare sig det handlar om att bryta djupare nivåer i underjordsgruvor eller spränga fram mer brytvärd malm i sedan länge nedlagda gruvor.
Av: Simon Matthis
LKAB:s kontinuerliga jätteinvesteringar i sina järnmalmsgruvor i Kiruna och Malmbergen är exempel på det. Samma sak fast i extremt mycket större skala sker i den järnmalmsrika Pilbararegionen i Australien. Man kan se sambandet ytterligare ett steg upp, på makronivå: i redan etablerade gruvregioner i världen som Australien, Kanada, Chile samlas investeringar på hög.
En ny rapport från Internationella energimyndigheten (IEA) som är OECDländernas samarbetsorgan för energifrågor, varnar för denna trend. Allt mer investeringar koncentreras till allt färre länder, i alla fall då det gäller kritiska metaller. IEA talar till och med om en ”geografisk hyperkoncentration”, som inte observeras på råvarumarknaderna. I sammanhanget sticker framför allt Kina ut, inte på grund av stora naturresurser utan mest för att de lagt vantarna på det mesta av bearbetningen av flera kritiska mineraler som är nödvändiga för energiomställningen.
Övervikten för investeringar i redan välinvesterade tillgångar har med andra ord blivit för stor. ”Det finns en alltid en risk med ett stort beroende av ett land, en leverantör eller en försörjningskedja”, säger Fatih Birol, verkställande sekreterare för IEA. Risken är att externa faktorer som är svåra att förutse, som naturkatastrofer eller geopolitiska spänningar, stryper försörjningen av vissa metaller till marknaden om all produktion är koncentrerad till ett fåtal platser. Organisationen efterlyser därför större diversifiering av utbudet.
Vilket nog är lättare sagt än gjort. Det är verkligen inte svårt att förstå varför det finns så få gruvprojekt i obruten mark – eller i länder som inte redan har en omfattande gruvindustri för den delen. Utmaningarna radar upp sig som en effektiv mur kring dem. Acceptansnivån är rekordlåg och infrastrukturlösningar lyser ofta med sin frånvaro.
De får drag av vågspel. Men man kan också vända på det. Se dem som en äventyrlig möjlighet. Fulla av utmaningar kanske, men också av potential jämfört med en väl undersökt, men sinande tillgång. Ett skolexempel på ett sådant greenfieldprojekt finns runt hörnet, nämligen järnmalmsgruvan i Kaunisvaara. Ett omsusat projekt som ledde till en av Sveriges största konkurser, men som sedan rest sig ur askan och i fjol redovisade ett rekordproduktionsår. En formlig bergochdalbana.
Undertecknad var med vid första spadtaget då de dåvarande norska ägarna, efter en kort flygresa från Stockholm till Pajala, funderade högt kring olika sätt att transportera malmen från gruvan (Malmbanan ligger för långt bort för att vara ett realistiskt transportalternativ). Någon luftade idén att ett alternativ kan vara att forsla järnmalmen som en slurry i pipeline, kanske ända till utskeppningshamnen i Narvik. Många idéer verkade vara uppe på bordet och ingen dömdes ut på förhand.
Däri ligger också tjusningen med sådana projekt. Frågetecken och utmaningar kring dem hopar sig, men de utmärks av mycket tänkande utanför boxen. I obruten mark.
Det här numret av Metaller & Gruvor fokuserar på en sådan satsning. Det handlar om världens största kända och helt oexploaterade järnmalmsfyndighet i världen. Här finns kända reserver om 2,4 miljarder ton höggradig järnmalm eller tillräckligt för att bygga 500 000 Eiffeltorn. Av olika anledningar har fyndigheten som ligger i västafrikanska Guinea förblivit outvecklad i flera decennier, men nu menar experter att sannolikheten är högre än någonsin tidigare för att utvinning av högvärdig järnmalm ska komma igång redan 2025. Det finns dock en stor osäkerhetsfaktor: det krävdes en militärkupp för att få fart på det så kallade Simandouprojektet och en av de stora projektägarna är gruvjätten Rio Tinto. Hur mycket av sitt goda rykte är de beredda att sätta på spel genom associeras med kuppmakarna? Det återstår att se. Så även om malmbrytning kommer igång har nog Simandouprojektet strapatsrika resa har bara börjat.