SGU har fått i uppdrag att undersöka de geologiska förutsättningarna för att ersätta Cementas produktion i Slite med andra alternativa svenska råvarukällor. SGU har också tittat på vilka alternativ som kan finnas för import från andra länder. Deras slutsats är att det kan bli svårt att ersätta kalkstensbrytningen i Slite.
Enligt SGU är kalkstensförekomster från yngre sedimentär berggrund de bästa alternativen som råvara för cementtillverkning. För dessa finns stor kunskap om, och erfarenhet av, materialens fysikaliska egenskaper och duglighet som cementråvara.
Få andra kalkstensförekomster motsvararar brytningen i Slites storlek, kvalitet, tillgänglighet och förutsättning för långvarig produktion. De mest lämpliga alternativen finns i sydvästra Skåne, på Gotland och i Västergötland samt på Öland.
För att utnyttja dessa förekomster finns det dock en del utmaningar att lösa: Förekomsterna på Öland bedöms inte helt kunna motsvara bortfallet från Slite. Kalkstenen i sydvästra Skåne ligger i ett tättbefolkat område med flera motstående samhällsintressen, vilket försvårar möjligheten för tillstånd. Vidare finns alternativen på Gotland i områden med stora naturvärden och en känslig grundvattensituation, och i Västergötland är förekomsterna arealt begränsade, vilket ger färre lokaliseringsmöjligheter jämfört med förekomsterna i sydvästra Skåne och på Gotland.
Det finns många fler förekomster av kalksten lämplig för cementproduktion, men dessa bedöms som alltför små eller inte tillräckligt kemiskt homogena för cementproduktion i större skala. Till exempel finns kalksten i Norrland, exempelvis i Jämtland. För dessa förekomster saknas också ofta tillräcklig information om exempelvis den kemiska uppbyggnaden.
De relativt stora kalkstensförekomster som finns i norra Norrlands fjälltrakt är orealistiska för tillverkning av cement då de förekommer i befintliga nationalparker med mycket höga naturvärden, samt att det saknas relevant infrastruktur, slår SGU fast.
Möjligheten till import av cement och klinker finns i Europa, främst då från större cementproducenter som Polen, Tyskland, Lettland och Litauen, samt från södra Europa. Fabrikerna i Europa har dock begränsad kapacitet, vilket innebär att inget enskilt land kan leverera de cementvolymer som behövs för Sverige, uppskattningsvis 2,3 miljoner ton årligen. SGU:s bedömning är att ett importscenario förutsätter leverans från ett antal fabriker i ett flertal länder, och då troligen från länder både inom och utanför Europa.